1852-1896 Theodore Robinson (July 3, 1852 ?C April 2, 1896) was an American painter best known for his impressionist landscapes. He was one of the first American artists to take up impressionism in the late 1880s, visiting Giverny and developing a close friendship with Claude Monet. Several of his works are considered masterpieces of American Impressionism. In 1884 Robinson returned to France where he would live for the next eight years, visiting America only occasionally. Robinson gravitated to Giverny, which had become a center of French impressionist art under the influence of Claude Monet. La Debacle, 1892, collection: Scripps College, Claremont, CaliforniaHistorians are unclear when Robinson met Monet, but by 1888 their friendship was enough for Robinson to move in next door to the famous impressionist. Robinson's art shifted to a more traditional impressionistic manner during this time, likely due to Monet's influence. While a number of American artists had gathered at Giverny, none were as close to Monet as Robinson. Monet offered advice to Robinson, and he likewise solicited Robinson for opinions on Monet's own works in progress. At Giverny, Robinson painted what art historians regard as some of his finest works. These depicted the surrounding countryside in different weather, in the plein air tradition, sometimes with women shown in leisurely poses. An example of his mature work during this period is La Debacle (1892) in the collection of Scripps College, Claremont California.  Related Paintings of Theodore Robinson :. | The Layette | The Watering Pots | Bird-s-Eye View Giverny France | La debacle | Angelus |
Related Artists:
Lilla Cabot Perry
American Impressionist Painter, 1848-1933 was an American artist who worked in the Impressionist style, rendering portraits and landscapes in the free form manner of her mentor, Claude Monet. Perry was an early advocate of the French Impressionist style and contributed to its reception in the United States. Perry's early work was shaped by her exposure to the Boston school of artists and her travels in Europe and Japan. She was also greatly influenced by Ralph Waldo Emerson's philosophies and her friendship with Camille Pissarro. Although it was not until the age of thirty-six that Perry received formal training, her work with artists of the Impressionist, Realist, Symbolist, and German Social Realist movements greatly affected the style of her oeuvre. Boston native Lilla Cabot Perry was born on January 13, 1848 to Dr. Samuel Cabot, a distinguished surgeon, and Hannah Lowell Jackson Cabot. What is known of her early life reveals a childhood that allowed her the freedom of exploring her interests and creativity. Perry studied literature, language, poetry, and music. There are a few references to Perry having informal sketching sessions with her friends however she had no formal training in the arts before 1884. As a child she additionally enjoyed reading books and playing sports outdoors. Because of her family's prominence in Boston society,
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Gerbrand van den Eeckhout
1621-1674 Dutch Gerbrand van den Eeckhout Location Dutch painter, draughtsman and etcher. He was the son of the goldsmith Jan Pietersz. van den Eeckhout and a great friend as well as a pupil of Rembrandt, according to Houbraken, who commented that van den Eeckhout painted in the style of his master throughout his career. This is certainly true of van den Eeckhout (biblical) history paintings, but less so of either his portraits, which gradually displayed more Flemish elegance, or his genre pieces (from 1650), in which he followed various trends; he adapted his style to suit his subject with sensitive versatility. He was also a gifted colourist and an artist of great imagination, superior in both these respects to such better-known Rembrandt pupils as Ferdinand Bol and Nicolaes Maes. Moreover, he was extremely productive, and there is at least one dated painting for virtually every year between 1641 and 1674. In addition, he created a large body of drawings comprising histories, figures, landscapes and genre scenes executed in various media, including watercolour. He also made several etchings, mostly studies of heads, such as the Self-portrait (1646; B. 66). He died a bachelor, aged 53.